Koma

Dropp. Det är så prosaiskt. Takdropp (till exempel), när det töar. En trasig kran, enerverande,i en diskho. En bred badrumskran droppande i badvattnet, en droppe kallt i ångande vatten, en droppe nästan hett i det kalla. Hoppet, droppande, tiden som går, mot det bättre, mot något annat. Attraktionen mot en annan, känslan som sakta fylls på, tills den når över medvetandeytan. Känslor, vilka som helst, är så vackra och sköna när de bryter medvetandeytan, dit de varit på väg länge, länge. Jag sitter vid åkanten, dricker kaffe ut en emaljmugg, gräset mot mina lår -- det är så jag tänker mig friheten -- en lång ljum vårskymning. Den är inte verklig än, den finns i mina drömmar och väntar på att äga rum.
Frihet är skådande, vad man kan läsa i människors ansikten, i de ögonblick de är nakna, som mitt. Jag ser skymningskvällen i deras ansikten, när de är avslappnade, det är inte ofta, men ibland händer det, inte av sexuell tillfredsställelse, utan av drömmande blir de så, av seende.
En man, nej jag ljuger, det var min bror. En man, min bror, började göra vad han ville när hans andra fru låg i koma. Han drömde att han slagit henne i huvudet med ett stämjärn, men det var inte så. I två veckor låg hon så, borta för världen, bara i kontakt med droppet, efter att ha ramlat i ån och fått huvudet under vattnet. Han kände sig så underligt fri, som när man skurit sig i handen av misstag och blodet rinner levande och vilt, eller som om bensinen var slut i tanken halvvägs dit man ska, och man plötsligt bara kunde glömma allt man var satt att komma ihåg att göra. Man kunde ändå inte göra det. Det fanns ingen stress mer. Det fanns inga regler mer. De hade inte ens några besökstider på avdelningen där hon låg med ryckningar i benen, bara man inte kom mitt i maten kanske men hon åt ju bara dropp.
De hade tagit henne i helikopter till sjukhuset, landat på ett nästan vindstilla tak, och rullat ner henne sedan till en lång avdelning centrerad kring ett fikarum. Det hade hon inte stor glädje av på länge än, hon vägrade att slå upp ögonen. Varje arbetsplats konstrueras med en kaffebryggare i centrum. Den står där som en gudabild med åtta ben och åtta armar minst. Det är där man ska mötas.
Jag kunde ju inte ha dödat henne, jag hade varit 10 mil bort när hon snubblade på en sten och drullade i ån. Man kan väl inte mörda folk med sin onda vilja bara? När hon låg där och hade nära kontakt med ingen annan än droppet kunde jag ändå höra henne skrika åt mig, anklaga mig för saker jag inte hade gjort än men bara velat. Jag hörde henne skvallra och smacka självbelåtet över sin senaste femrätters middag på bästa krogen, och klaga över hur stressad fjällsemestern hade gjort henne. Och sedan uthyrningen av den ärvda sommarstugan, vi ska inte tala om hur jobbigt det var. Hon behövde juristhjälp. Sedan tappade hon ett bankomatkvitto bakom sig, med saldo 412.000 kronor på och då gav jag upp att prata med henne. Jag ville aldrig prata med henne igen, och nu behövde jag inte. Dropp. Dropp.
Jag kan inte bli människa helt och fullt innan jag börjar bry mig om hur andra har det. Jag vet det. Men hur sköter de andra sitt jobb egentligen, att bry sig om mig? Jag hade ingenting och hon hade allt, och ändå gnagde hon på det lilla förstånd jag hade kvar, med sina onda nernötta kindtänder. Hon var så nöjd med sitt liv, sa hon, och sedan att jag inte gjorde något för henne, och sedan skvallret. Det fanns en man som jag hade gått ut med i skogen en gång. Hon låtsades inte om det men hon pratade om honom över mitt huvud. Hon pratade om mig när jag var i rummet bredvid med dörren öppen. Hon pratade som om jag inte fanns. Strängt taget fanns jag inte. Nej, jag fanns inte.
Det är ögonblicken av utplåning som är de största. Det vet man förstås inte då. Det är när man inte är där som man är där. Man kan kämpa i dagar och veckor att hålla ihop sin identitet, sina lager av sysselsättningar, intressen, projekt -- och sedan när man ligger där, har somnat på dansgolvet, med håret i sina egna spyor, när lagren av ord tagits av en -- då han man fått kontakt med de yttersta krafterna, inte för att man visste det då, inte för att man ville det. Jag vaknade upp en dag på förmiddagen, det luktade kaffe och jag var på översta våningen i kråkslottet. Jag måste ha slocknat på festen som mina kompisars kompisar hade, under en av de vägskyltar som de snott och som nu gjorde huset till ett surrealistiskt paradis. Jag vill inte hem, tänkte jag, det här är livet. Äta frukost klockan elva och vara grå i hjärnan som en halvdement. Som om man kunde göra precis vad man ville. Som om ens namn var utsuddat.
Brorsan han gjorde vad han ville nu, Åt flottiga korvsmörgåsar till frukost och somnade på soffan. De ringde och undrade om henne alla möjliga, men han sa att han inte kunde med sjukhusmiljön, och sedan ringde han inte upp. Han lät mig gå på besök, mig gjorde det inget så länge hon var tyst. Man kunde se flera av hans ansiktsmuskler avslappnade nu, ett drömmande uttryck. Han föreföll starkare, rent kroppsligt, skötte sitt jobb utan att bråka, och gick sedan och
drömde. Han rensade den gamla brunnen på baksidan, han fixade tvättmaskinen så att den sköljde när det stod skölj och värmde när den tvättade. Han låg ute i en trädgårdsstol och läste tidningen med det där drömmande uttrycket, en hackspett vilt hackande i trädet ovanför huvudet på honom. Jag sa hej och idag var det precis som vanligt. Jo, bara ryckningar i benen och ibland i ögonlocken.
Mannen, som inte angick någon, hade jag träffat ibland bara. Det var mer för promenadernas skull än för sex, som väl hon hade trott. Jag behövde en ursäkt för att komma iväg. Jag behövde känna att jag levde och det är inget fel om man inte utnyttjar någon annan. Han hade en hund. Jag brukade tänka på de två ute i skogen när jag jobbade, för att ha något att fästa drömmarna i när jag blev trött och bara ville därifrån, när allt blod sjunkit ner i vaderna och humöret i skosulorna. Så var det för det mesta. Är det inte det mest naturliga av allt att hata sitt jobb, om man tänker efter, för så fort man kommit dit och fått sitt kaffe vill man hem igen, och hata sina föräldrar egentligen, för det var då i deras vård som fällan slogs igen för första gången?
Två veckor av en underlig skuldsatt frihet, och sedan började det rycka i hela henne, och så pratade hon. Hon sa inget vettigt. Jag sa vet du om att prinsessan Diana nog blev mördad? Hon blev förbannad. Hon tyckte väl att jag skulle bry mig om henne och hon var allt annat än en prinsessa. Bara en ful elak bortskämd medelålders kärring som alla tyckte synd om just då. Personalen blev glad i alla fall. De kom och frågade om hon ville upp och äta. De sa att hennes blodvärden såg jättefina ut. Var hon sugen på kaffe kanske, ville hon sitta i solen? Jag smet iväg på toaletten men tog hissdörren istället och kom aldrig tillbaka. Hemma berättade jag allt för brorsan och gick och la mig, katten i fotändan av sängen, jag tom i huvudet som en nyfödd.
Det var en ansträngning att sova, som ett staket man skulle över innan man fick sjunka ner i den glömda medvetslösa trädgården. Falla ner bland löv och gräs och försvinna. Men jag kämpade istället med sömnen, vaknade var femte minut eller drömde att jag vaknade, det var alltid något blodvärde som skulle kollas, sedan somna igen och vakna. Blodvärde. Vad menade jag med det?
Livet börjar alltid om på något sätt, för det onda som för det goda. På ett liknande sätt, men aldrig likadant, det var mitt hopp i den stunden. Jag hade ju ändå inte mördat kärringen, jag var en hygglig människa. En människa var jag.
Jag for ut till ån, vad vacker den är än! Näckrosor, snårvindor, de små gröna bladvarelserna i vattenkanten, andungar som paddlar med sina gråbruna lock till tassar. Vattnet, min högra fot i det, var inte så förfärligt kallt, lätt isande bara mot fotleden. Jag kände hela vattenvidderna mot mina ögon. De stora vidderna att cykla ut i. Kvällen i ett skört flytande drömtillstånd. Därute kände jag hur gränserna skulle kunna passeras. Jag flöt.

Choklad i Prag

Första gången jag träffade Joe var på färjan. Han hade långt hår då, något vilt i blicken och var orakad. Jag döpte honom genast till Jesus. Han smög omkring, tyst som ett kattdjur och höll sig för sig själv. Ingen märkte honom särskilt. När han väl kommit till Prag och klippt sig det första han gjorde, och rakat sig också, blev hans blick lugnare och han såg ut som den nästan normale irländare han faktiskt var. Han hade ett gyllenbrunt hår, som gammalt och nött guld, det vackraste hår jag hade sett någon gång. Och de varma ögonen, som en sommarkväll med soldis. Joseph. Jag tyckte om honom.
Vi mötte blicken över ett av de kladdiga borden, men han slog ner ögonen snabbt. En kvart senare följde han mig ner för en trappa, jag skulle ner på bussdäck men hamnade i chaufförernas matsal. Det var tomt där, men hördes ljud någonstans ifrån, jag var tvungen att vända mig om och Jesus sa till mig på engelska: -Du stirrade på mig, sa han, jag blev generad. -Jag stirrade inte, sa jag, jag är närsynt.
Han stod tyst och jag frågade: -Vilket land är vi i?
-Vi är i havet, sa han. Kommer du från England?
I Tyskland drack vi kaffe ur samma mugg. Vi stod utanför bensinstationen och glodde mot bussen till, den hade dörrarna öppna. Han hade inte svårt för att prata. -Du är så lätt att prata med, sa han till mig, du lyssnar med hela din kropp. En av de tjeckiska kvinnorna från bussen kom fram och frågade om vi hade 25 pfennig till toaletten, jag gav henne det, jag hade gott om mynt av alla möjliga valutor - svenska, danska, franska, spanska, polska, tyska, allt utom tjeckiska. Joseph, han pratade. -Du är så lik en flicka jag känner från Dublin, sa han, vi bodde på samma ställe. Vi sov i samma säng ett helt år. Hon var inte min flickvän eller nåt sånt, det hände ingenting. Hon var söt, som du, lite ensam.
-Varför sov ni i samma säng?
-Det kan man väl göra. Hon ville ha ömhet, tror jag, och sällskap.
-Vad ville du ha?
-Jag? Ingenting, antar jag. Han röck på axlarna.
-Jag har en moster, hon bor i en by utanför Galway, hon är kär i prästen där, jag menar hon älskar honom verkligen. Hon älskar bara honom.
-Är dom tillsammans?
-Nej. Det är ju omöjligt. Hon letade efter andra ett tag, men hon älskar honom, det blev bara fel med de andra männen. Förstår du? De passade inte.
-Hon kanske borde leta bättre.
-Hon letar inte alls längre. Hon har en fin stuga, det är nära havet. Jag brukar komma dit och spela ibland, jag har några kompisar runt Galway. Vi spelar ihop, på gatorna och så, på fester, folkmusik.
Han hade en banjo och en gitarr med sig som låg på det lediga sätet bredvid honom, och i väskan en liten plastflöjt. Resten av packningen verkade bara bestå av några rutiga skjortor och ett par svarta jeans. Jag hade mycket att bära på och det blev mer. Jag hade lämnat bakom mig min vän Ewa i Torun i Polen, hon hade stannat för att tolka på en miljökonferens, jag misstänkte att hon blivit kär i någon där. Ensam tog jag mig vägen igenom både Berlin, Rostock och Köpenhamn för att komma hem innan jag ångrade mig och nästlade till mig en plats på bussen till Prag. Jag hade inte pratat med en människa på hela vägen, bara läst. Jag ville ut i världen. Jag ville leva.
På Prags busstation var Joes vän Miles där och mötte oss. -Miles, han är från Chichester, poor sod, sa Joe. De var gamla vänner, Gud vet från var då. Han var en blek engelsman, från sydengland, sex fot lång, lite plufsig, ständigt skämtande, med ett vilt rörligt minspel i ansiktet. Han var alltid på sin vakt, slängde med sin bruna lugg, högg till med ironier i alla situationer, kommenterade allt, kritiserade alla. -Vad tror ni om deras karriärmöjligheter? sa han och pekade på fruktförsäjlarna som stod vid uppgången till tunnelbanan. Joseph sa att Miles älskade Berlin, men jag hade svårt att fatta att den mannen kunde älska något eller någon. Han älskade brunkolsröken, sa Joe, alla de små Trabanterna, stämningen.
Jag bodde i ett rum nära Karlstorget och S:t Ignatiuskyrkan, hemma hos en fyrtioårig kvinna som ständigt gick omkring i tofflor och blommig morgonrock. Hon hade tre rum till uthyrning i sin lägenhet, det var dyrt och man fick ingen frukost, men det låg ju centralt. Jag brukade gå ut så fort jag duschat och kammat mig, gick till första bästa ställe där det fanns kaffe och någonting att äta. Jag drev omkring, köpte frukt här, choklad där, ett glas cappuccino i en bar, ett paket billiga cigaretter i en kiosk, åkte spårvagn några stationer fram och tillbaka, var värdelös som turist betraktad. Gick till vykortsförsäljarna med en artig engelsk fras som de aldrig förstod: I would like some stamps, please, for Europe. Och när det inte fungerade, pekade och viftade och sa Briefmarke, bitte, gjorde miner, sa Ausland, bitte. Till slut förstod de.
Joseph höll till mestadels vid de trånga gatorna på östra sidan om floden innan man kom fram till Rådhustorget. Han spelade aldrig på Karlsbron, det var för mycket ruljangs där för hans smak, för många amerikaner. Varannan kväll hade han spelning på den irländska puben James Joyce, tillsammans med en skotte som spelade fiol, där fanns det lite pengar att tjäna. Puben var inte irländsk annat än till namnet, ölen var tjeckisk och dansk, spriten amerikansk och svindyr, besökarna unga turister med pengar. Cigarettröken där la en slöja på hans röst som varade fram till lunch nästa dag, man kunde höra på eftermiddagen hur den klarnade upp, blev ren, när han sjöng: The Queen of Heart's still baking tarts, and I not making hay. Jag kunde sitta i timmar på uteserveringen och lyssna på honom, tömma i mig en ölkanna eller turkiskt kaffe, skriva vykort hem, medan han tog fram banjon och sa nu ska jag spela en reel från min mammas hemby i Galway bay.
Det fanns regler för rummet jag hyrde. Ta av skorna vid dörren, gå i tofflor inomhus, slösa inte på varmvatten, det finns hårtork i badrummet men låna den inte därifrån, köket är privat, ta inte upp prostituerade på rummet. Jag tog dit Miles. Han sa att han gillade mig. Jag sa att jag inte hade de känslorna för honom. Han tyckte vi kunde prova, kanske skulle jag känna något. Vi satt på sängen som hade ett blommigt överkast med volanger på, den sjönk undan i fjädringen bara man rörde sig, böljade upp och ner. Han kysste mig lite på munnen, jag kysste tillbaka. Han knäppte upp två knappar i sin skjorta, vad blek han var! Blek och plufsig, mjuk i hullet som en kvinna. Jag såg ut genom fönstret, ett av de vanliga störtregnen var igång, fönstret var uppskjutet med en decimeters glipa till bottnen, släppte in luften, den var fuktig och varm. Det stod växter därute på en hylla, strävade sig utåt och uppåt mot solljuset. Han ville få mig att lägga sig ner så han kunde lägga sig ovanpå mig. Hans hår luktade starkt av schampo, blom- och parfymdofter, essenser, rent välvårdat som jag själv luktat när jag var sjutton år. Han låg försiktigt uppe på mig som om han var rädd, ingen del av hans kropp verkade som en mans, ja en del kanske. Ingen av oss rörde oss det minsta. Borta på bordet låg en kasse av prasslig plast med grejer som jag köpt, pastejer, choklad, en av de speciella ananasgula lagrade tjeckiska ostarna som luktade som om man hade trampat i hundskit. Det kändes hit. -Vi måste smaka på osten, sa jag till Miles, och sedan gjorde jag en så lätt likgiltig rörelse som möjligt för att välta av honom. Jag aktade mig för att göra något aggressivt sexuellt som skulle hetsa upp honom. Jag kände ingenting.
Miles såg på mig med en mörk hetsk blick. -Vill du ha ost? sa jag och garvade medan jag rev sönder plasten runt den. Den luktade ohyggligt illa. Han började tala dovt om att kolla in hororna på Vaclav-platsen, och sedan gick han bara. Ciao Miles!
En förmiddag drev vi runt hela Prag på jakt efter Jan Svoboda. Han var en ung journalist som Miles hade haft kontakt med tidigare, Gud vet var, antagligen i England eller Tyskland. Vår första anhalt var en bokhandel och antikvariat i en gränd nära Rådhustorget, fylld till brädden av litteratur till oproportionerligt höga priser. Där fanns det nya Tjeckiens viktigaste namn: Havel, Kafka, Klíma och Playboy; och amerikanska turister till kunder. Men ingen Jan, ingen tidningsredaktion och inte längre något tjeckiskt författarförbund, så mycket lyckades vi förstå av den knaggliga engelska som presterades där. Tidningsredaktionen fann vi senare på Narodní, paradgatan med nationalteatern och dissidenternas kafé; och en man med mörkt skägg till redaktör, blygt artig och engelsktalande, men inte ett spår av någon Svoboda. Vi skickades vidare till ett konditori nära en tunnelbanestation på, vad hette gatan nu? något tyskt, Jungmannova? Regnet låg och drev i luften, fast det var varmt, det kändes som ett litet äventyr. Joseph gick och nynnade, vi frågade på vad, katolska hymner sa han, Salve Regina, och Ave Verum Corpus. Jag försökte fånga hans blick, hans sömniga soliga ögonblick, men han såg på mig och igenom mig, den gick inte att fånga. Han verkade så skör, så långt borta - lycklig eller olycklig det var omöjligt att avgöra.
Konditoriet blev min plats i Prag, jag var där varenda förmiddag och sökte Jan Svoboda, jag ensam för Joseph tröttnade direkt, och Miles ganska snart. Med mig hade jag ständigt ett foto av mannen och en kartongbit med hans namn nedskrivet. Jag såg det som att vänta på Godot, vänta på det omöjliga. Vad hade jag gjort om han dykt upp? Förfört honom?
Konditoriet var underbart nedslitet, fritt från turister och smutsigt. Man satt vid kvadratiska bord på kvadratiska pallar med svart galonklädsel, golvet var schackrutigt - det som var kvar av det. Tjeckiska tanter med hucklen på huvudet drack espresso och åt ett par glasskulor eller en kladdig liten bakelse. Det var hur billigt som helst, jag brukade ta åtminstone ett par tre kletiga chokladbakelser och några koppar espresso med vispgrädde. Vid kaffemaskinen stod en ung blonderad flicka och svettades, slog i och ur kaffepulvret i filtret för varje liten kopp som bryggdes. Jag viftade med mitt foto och min kartongbit för alla som var där.
På femte eller sjätte dagen fick jag ett gensvar. En gubbe som satt där med en skål glass, en kula hysteriskt rosa och en kula smörgul, tilltalade mig. -Kamarada! sa han. Det betyder kamrat, i femininum. Han var långsmal och benig, som tjecker ofta är, med gulbrunt hår som började bli lite tunt. Han kunde engelska riktigt bra. -Det är min son, sa han, jag är hans far. Han är i Berlin. Känner du honom? Jag försökte förklara. Han berättade att han bodde ensam, hans fru hade dött för några år sedan, hans son var utomlands, han var jurist men hade gått i pension. Var jag verkligen från Sverige? Ville jag följa med honom hem och dricka ett glas vin? Sally hette jag, sa jag, från Gottsunda, det var en del av Uppsala, en universitetsstad. Ja, ja, sa han.
Han måste vara rätt rik, med tjeckiska mått, det förstod jag, när han hade en stor lägenhet så centralt. Den var bara lite lätt sjabbig i inredningen, brunt och beige som svenskt 70-tal, och orientaliska mattor över hela golven. Han serverade mig ett glas sött vin med bärnstensfärg, ville skåla genom att kroka armarna i varandra och sedan tömma glasen. Ansiktena kom nära varandra på det sättet, munnarna halvöppna. Han kysste mig, kallade mig Kamarada, jag var överrumplad, han kysste mig igen, jag lät honom, avbröt honom bara för att hämta handväskan. Jag hade tagit med mig svenska kondomer på resan, jag litade inte på centraleuropeiska. Jag viftade med dem för honom, han förstod.
När jag skulle gå därifrån kom han efter mig nerför trappan. Jag snabbade på stegen. Han viftade med en nyckelknippa, sa wait, wait. Det gick inte att ta sig ut ur portarna i Prags hyreshus utan nyckel, jag undrar vad de gjorde om det brann. Tänk att stå där inlåst i ett trapphus för att man inte har någon nyckel. -Kamarada, sa han igen, och gav mig en snabb puss på kinden. Han luktade tobak hela han. Ciao herr Svoboda! Varför han och varför inte Joseph? Jag tog mig ner östra stranden av Moldau och kammade igenom gatorna efter Joe. Det tog tre timmar innan jag hittade honom på platsen utanför den stängda Johannes Nepomuk-kyrkan. -Det här är den vackraste kyrkan i stan, sa han. Han satt där på marken och gjorde cirklar i gruset med en pinne. Kyrkan var vacker, en fasad av snövitt och guldorange, inklämd bland de andra husen på gatan, med en metallgrind vid sidan.
-Det här är den blå timmen, sa han, skymningstimmen.
Jag fick ett infall att kyssa honom på munnen, men han ville inte bli kysst.
-Vad vill du? sa jag.
Jag satte mig på marken bredvid honom och tittade åt ett annat håll.
-Vet du, om man blir ledsen eller inte beror på vad man väntar på. Livet är som det är, alla svaren är där. Som min moster, hon letade efter den stora kärleken, och hon fann den. Han råkade vara präst, men än sen då, han var ändå vad hon väntade på.
Han ritade en triangel med pinnen nu, och en cirkel inuti den.
-Vad är det för fel på dig? sa jag.
-Skymningen är gyllene egentligen och inte blå, sa han utan att titta upp, i alla fall för Pragborna. De påstår att det är en stad av guld.
Joseph måste strax ge sig av. Han hade tagit hand om en krympling som han hittat utanför den judiska kyrkogården. Mannen brukade sitta där och tigga från amerikanska turister som kom för att se släktingars gravar och besöka förintelsemuseet. För bara ett par år sedan hade han lätt kunnat få ihop nog med pengar för att leva, men tiderna hade hårdnat. Nu fanns det säkert 50 gånger fler tiggare i staden, och turisterna började känna sig störda. Joe hade fått honom att spela munspel, han kunde lite sedan förut, och nu satt de ibland och spelade Bob Dylan-sånger ihop på den fina gatan Parízská. Hey, Mr Tambourine Man, och The Times they are a-changing för de medelålders amerikanska judarna. Det gav bra med pengar.
Jag hängde på Joseph dit, hälsade på munspelaren och tog artigt i hand, och bestämde mig sedan för att följa efter Miles resten av kvällen. Vi gick till ett ölhus och åt simmig fläskkarré med knödel och surkål, sedan drog han mig med till lillsidan nedanför borgen, till en affär som sålde trädockor, marionetter till dockteater. Vi gick runt där bland träarmar, träben, trämagar och snören. Han skulle köpa en till sin mamma.
-Du kommer aldrig att kunna se igenom honom, sa han, aldrig.
-Vem då?
-Joseph. Inte en chans. Han vill inte ha dig. Jag tror inte han vill ha någon.
-Jag vet, sa jag.
-Vi åkte genom Tyskland tillsammans och han har inte petat på en tjej. Han behöver ingen.
-Jag vet, sa jag, fast jag visste inte alls.
-Han träffade en tjej där på ett värdshus, en tysk tjej, men han sa till mig att: f*!#, she speaks better English than me, och sen lämnade han bara över henne åt mig. Fattar du?
-Nej, jag fattar inte.
Det var som huset bredvid, där man kunde läsa på en plakett att Kafka haft ett rum där och suttit och skrivit på kvällarna efter sina långa dagar på försäkringsverket. Han hade fått kaffe och bröd och öl levererat i en hink. Han var så känslig att han stördes av minsta ljud, som att någon gick förbi på gatan eller skrapade med en stol i huset. Det trappades upp så mycket att han till slut inte tålde höra grannarna andas.
Det var så jag ofta kände för Miles - måste han andas? Måste det där rutiga skjortbröstet höjas och sänkas på ett så irriterande sätt? Vi gick till en bar och drack tyskt rhenvin, Miles försökte skämta och jag svarade inte. Vet du hur en irländare klär sig när han ska gå på fest? Nej. Klockan måste vara närmare tio. När han gick på toaletten smet jag ut på gatan, snabbt, darrig, med dubbel puls, alldeles berusad av en lycklig skuldkänsla. Ute på gatorna vällde turisterna fram, ett nät av levande glödande materia i den svarta staden. Jag simmade hem genom folkmassorna. Godnatt Miles!
På mitt alldeles egna konditori träffade jag på herr Svoboda var och varannan dag. Han var där och passade på mig och åt alltid samma överfärgade glass. Jag följde med honom hem en gång till, mest för att få någon sorts uppmärksamhet, tror jag. Vi hoppade över vinet den här gången. Det var mystiskt hur han kunde lukta så mycket tobak hela han och så lite av något annat, både hud och hår och mun, smaka tobak och andas tobak. Han var mager och benig så att höft- och bäckenbenen var vassa mot min kropp, jag kunde inte låta honom ligga kvar mer än en halv minut efteråt. Om han nu skulle ha velat något annat... Han var mild mot mig på ett jobbigt sätt. Jag gick upp, det skulle nog inte bli något mer. Nej. Det hade gått över så fort och lätt som om ingenting hade hänt.
Efteråt gick jag en kvart åt något håll och ställde mig och glodde runt bland gator och hyreshus och träd, jag, jag - det här är vad jag ser. Inuti handväskan hittade jag hela innehållet i min själ: sju kondomer, tre tjeckiska cigaretter och ett oskrivet vykort. Och det fanns mer där: lite sedlar, choklad - det var min kropp. Jag var tom, jag var en fråga till livet. Den hade just börjat ställas.
Jag gick iväg till en affär där man handlade över disk, och köpte små chokladbitar för precis en svensk krona styck, tre och femtio tjeckiska, med solgult omslag. Jag kom att tänka på den pojken som Joe hade berättat om som varit på besök i koncentrationslägret i Theresienstadt och tyckt det varit det häftigaste han varit med om, med avrättningsmuren och de billigaste flaskorna Coca Cola i hela Centraleuropa. Joe hade bara skrattat och skrattat och klappat honom på huvudet. Jag visste att han satt nu, vid kyrkan Vår Fru under kedjan, men jag gick efter Miles, för Miles skulle göra något mot mig, han var vid café Mozart och drack öl, och han var verklig och andades.
-Vad är det för fel på dig? sa han.
Vi satt på en bänk och tittade ner mot floden.
-Vill du ha choklad? sa jag.
Han öppnade omslagen på dem allihopa, det gula papperet, och matade mig. Jag lutade huvudet tillbaka och gapade, såg den blågrå himlen, slickade på hans fingrar, bet ibland. Han hade en speciell smak och lukt av människa, jag började skratta med mun full av choklad. Han åt en bit själv och försökte aldrig kyssa mig. Han var lite sur. Det var komiskt, var det här den sinnligaste upplevelse jag skulle göra i Prag, att bli matad med choklad? Kanske inte.
Joseph hade sagt att på eftermiddagen skulle han vara under kyrkan Vår Fru i Snön, ha snöbollskrig med den stora Gudsmodern och det lilla Jesusbarnet. Det var bäst jag gick dit.