19 maj 2010

Koma

Dropp. Det är så prosaiskt. Takdropp (till exempel), när det töar. En trasig kran, enerverande,i en diskho. En bred badrumskran droppande i badvattnet, en droppe kallt i ångande vatten, en droppe nästan hett i det kalla. Hoppet, droppande, tiden som går, mot det bättre, mot något annat. Attraktionen mot en annan, känslan som sakta fylls på, tills den når över medvetandeytan. Känslor, vilka som helst, är så vackra och sköna när de bryter medvetandeytan, dit de varit på väg länge, länge. Jag sitter vid åkanten, dricker kaffe ut en emaljmugg, gräset mot mina lår -- det är så jag tänker mig friheten -- en lång ljum vårskymning. Den är inte verklig än, den finns i mina drömmar och väntar på att äga rum.
Frihet är skådande, vad man kan läsa i människors ansikten, i de ögonblick de är nakna, som mitt. Jag ser skymningskvällen i deras ansikten, när de är avslappnade, det är inte ofta, men ibland händer det, inte av sexuell tillfredsställelse, utan av drömmande blir de så, av seende.
En man, nej jag ljuger, det var min bror. En man, min bror, började göra vad han ville när hans andra fru låg i koma. Han drömde att han slagit henne i huvudet med ett stämjärn, men det var inte så. I två veckor låg hon så, borta för världen, bara i kontakt med droppet, efter att ha ramlat i ån och fått huvudet under vattnet. Han kände sig så underligt fri, som när man skurit sig i handen av misstag och blodet rinner levande och vilt, eller som om bensinen var slut i tanken halvvägs dit man ska, och man plötsligt bara kunde glömma allt man var satt att komma ihåg att göra. Man kunde ändå inte göra det. Det fanns ingen stress mer. Det fanns inga regler mer. De hade inte ens några besökstider på avdelningen där hon låg med ryckningar i benen, bara man inte kom mitt i maten kanske men hon åt ju bara dropp.
De hade tagit henne i helikopter till sjukhuset, landat på ett nästan vindstilla tak, och rullat ner henne sedan till en lång avdelning centrerad kring ett fikarum. Det hade hon inte stor glädje av på länge än, hon vägrade att slå upp ögonen. Varje arbetsplats konstrueras med en kaffebryggare i centrum. Den står där som en gudabild med åtta ben och åtta armar minst. Det är där man ska mötas.
Jag kunde ju inte ha dödat henne, jag hade varit 10 mil bort när hon snubblade på en sten och drullade i ån. Man kan väl inte mörda folk med sin onda vilja bara? När hon låg där och hade nära kontakt med ingen annan än droppet kunde jag ändå höra henne skrika åt mig, anklaga mig för saker jag inte hade gjort än men bara velat. Jag hörde henne skvallra och smacka självbelåtet över sin senaste femrätters middag på bästa krogen, och klaga över hur stressad fjällsemestern hade gjort henne. Och sedan uthyrningen av den ärvda sommarstugan, vi ska inte tala om hur jobbigt det var. Hon behövde juristhjälp. Sedan tappade hon ett bankomatkvitto bakom sig, med saldo 412.000 kronor på och då gav jag upp att prata med henne. Jag ville aldrig prata med henne igen, och nu behövde jag inte. Dropp. Dropp.
Jag kan inte bli människa helt och fullt innan jag börjar bry mig om hur andra har det. Jag vet det. Men hur sköter de andra sitt jobb egentligen, att bry sig om mig? Jag hade ingenting och hon hade allt, och ändå gnagde hon på det lilla förstånd jag hade kvar, med sina onda nernötta kindtänder. Hon var så nöjd med sitt liv, sa hon, och sedan att jag inte gjorde något för henne, och sedan skvallret. Det fanns en man som jag hade gått ut med i skogen en gång. Hon låtsades inte om det men hon pratade om honom över mitt huvud. Hon pratade om mig när jag var i rummet bredvid med dörren öppen. Hon pratade som om jag inte fanns. Strängt taget fanns jag inte. Nej, jag fanns inte.
Det är ögonblicken av utplåning som är de största. Det vet man förstås inte då. Det är när man inte är där som man är där. Man kan kämpa i dagar och veckor att hålla ihop sin identitet, sina lager av sysselsättningar, intressen, projekt -- och sedan när man ligger där, har somnat på dansgolvet, med håret i sina egna spyor, när lagren av ord tagits av en -- då han man fått kontakt med de yttersta krafterna, inte för att man visste det då, inte för att man ville det. Jag vaknade upp en dag på förmiddagen, det luktade kaffe och jag var på översta våningen i kråkslottet. Jag måste ha slocknat på festen som mina kompisars kompisar hade, under en av de vägskyltar som de snott och som nu gjorde huset till ett surrealistiskt paradis. Jag vill inte hem, tänkte jag, det här är livet. Äta frukost klockan elva och vara grå i hjärnan som en halvdement. Som om man kunde göra precis vad man ville. Som om ens namn var utsuddat.
Brorsan han gjorde vad han ville nu, Åt flottiga korvsmörgåsar till frukost och somnade på soffan. De ringde och undrade om henne alla möjliga, men han sa att han inte kunde med sjukhusmiljön, och sedan ringde han inte upp. Han lät mig gå på besök, mig gjorde det inget så länge hon var tyst. Man kunde se flera av hans ansiktsmuskler avslappnade nu, ett drömmande uttryck. Han föreföll starkare, rent kroppsligt, skötte sitt jobb utan att bråka, och gick sedan och
drömde. Han rensade den gamla brunnen på baksidan, han fixade tvättmaskinen så att den sköljde när det stod skölj och värmde när den tvättade. Han låg ute i en trädgårdsstol och läste tidningen med det där drömmande uttrycket, en hackspett vilt hackande i trädet ovanför huvudet på honom. Jag sa hej och idag var det precis som vanligt. Jo, bara ryckningar i benen och ibland i ögonlocken.
Mannen, som inte angick någon, hade jag träffat ibland bara. Det var mer för promenadernas skull än för sex, som väl hon hade trott. Jag behövde en ursäkt för att komma iväg. Jag behövde känna att jag levde och det är inget fel om man inte utnyttjar någon annan. Han hade en hund. Jag brukade tänka på de två ute i skogen när jag jobbade, för att ha något att fästa drömmarna i när jag blev trött och bara ville därifrån, när allt blod sjunkit ner i vaderna och humöret i skosulorna. Så var det för det mesta. Är det inte det mest naturliga av allt att hata sitt jobb, om man tänker efter, för så fort man kommit dit och fått sitt kaffe vill man hem igen, och hata sina föräldrar egentligen, för det var då i deras vård som fällan slogs igen för första gången?
Två veckor av en underlig skuldsatt frihet, och sedan började det rycka i hela henne, och så pratade hon. Hon sa inget vettigt. Jag sa vet du om att prinsessan Diana nog blev mördad? Hon blev förbannad. Hon tyckte väl att jag skulle bry mig om henne och hon var allt annat än en prinsessa. Bara en ful elak bortskämd medelålders kärring som alla tyckte synd om just då. Personalen blev glad i alla fall. De kom och frågade om hon ville upp och äta. De sa att hennes blodvärden såg jättefina ut. Var hon sugen på kaffe kanske, ville hon sitta i solen? Jag smet iväg på toaletten men tog hissdörren istället och kom aldrig tillbaka. Hemma berättade jag allt för brorsan och gick och la mig, katten i fotändan av sängen, jag tom i huvudet som en nyfödd.
Det var en ansträngning att sova, som ett staket man skulle över innan man fick sjunka ner i den glömda medvetslösa trädgården. Falla ner bland löv och gräs och försvinna. Men jag kämpade istället med sömnen, vaknade var femte minut eller drömde att jag vaknade, det var alltid något blodvärde som skulle kollas, sedan somna igen och vakna. Blodvärde. Vad menade jag med det?
Livet börjar alltid om på något sätt, för det onda som för det goda. På ett liknande sätt, men aldrig likadant, det var mitt hopp i den stunden. Jag hade ju ändå inte mördat kärringen, jag var en hygglig människa. En människa var jag.
Jag for ut till ån, vad vacker den är än! Näckrosor, snårvindor, de små gröna bladvarelserna i vattenkanten, andungar som paddlar med sina gråbruna lock till tassar. Vattnet, min högra fot i det, var inte så förfärligt kallt, lätt isande bara mot fotleden. Jag kände hela vattenvidderna mot mina ögon. De stora vidderna att cykla ut i. Kvällen i ett skört flytande drömtillstånd. Därute kände jag hur gränserna skulle kunna passeras. Jag flöt.