Någon av undersköterskorna som var i klimakteriet - och det var de flera stycken - hade ställt upp fönstren i sköljen och köket, så att vad som helst kunde blåsa in. Det var mild vinter ute. En ängel hade kunnat blåsa in där och lagt sig uppe på luftvirvlarna under taket i någon av patientsalarna, tittat ner och sett på lidandet i form av människor av kött och blod, gråa i ansiktet de flesta. En var vackert solbränd, av gulsot från sin levercancer, och vackert slank av samma sak. Hon låg halvnaken och när sköterskorna kom lyfte hon på lakanet som för att ta emot en älskare. Hon väntade på morfinet. Det var en canceravdelning.
Maten kom inrullande i en metallvagn till lunch och middag, på brickor som undersköterskorna flyttade till rullställningar och drog in på salarna. Till frukost kokade man gröt, och resten av dagen la man fram mängder med kaffebröd och blandade till glassdrinkar, allt för att kämpa mot fienden avmagring.
Man sjunker ner, när det man gör slutar ha betydelse. När man bara kan vänta, be och hoppas. När man har blivit ett med sig själv och ett med väntan. Det här är de naturliga följderna av något annat, något som pågått länge och tagit upp all ens tid. Nu är bara tiden kvar. Innerst inne är det så tyst – det är en röst där som säger ingenting. Den kanske inte har sagt någonting på flera år nu, men ingen har heller lyssnat på den. Varför skulle den just nu börja prata?
Den vill inte säga något nu, den är vettskrämd kanske, övergiven och snyftande. Den har blött för mycket. Det är effektivitetens pris, att det blir tyst på allt det blödande, hostande, gråtande. Det är hurtighetens pris. Någon måste närma sig det stumma barnet, och krama det, smeka det. Det har inte blivit tröstat på många år nu.
Solen och blommorna har inte stor betydelse nu, inte vilan heller. Man längtar så länge efter vila, och sedan blir den för stor, den slukar upp hela livet.
Jag för imaginära diskussioner med imaginära vänner. De ställer frågor jag kan svara på. De får mig att tala om något som faktiskt betyder något för mig. När man sjunker så lågt ner att man är ingen alls.
Blodtransfusioner. Cellgifter. Sköterskorna har vackert lila handskar för att skydda sig, de skulle göra sig bra till en aftonklänning, var de bara inte av vinyl. Sondmat. Antibiotika. Få ut den där patienten på balkongen som envisas med att röka ut genom fönstret på rummet, två och en halv meter från syrgasen. Det är förbjudet på balkongen, men inte livsfarligt i alla fall. Sköterskorna som är vackra på sin fritid är gråbleka av att gå upp tidigt eller sluta sent, utan läppstift, håret bort från ansiktet, inpackade i landstingets formlösa kläder. Blodtransfusioner. Cellgifter.
De värsta av alla ord är två vardagliga grekiska ord ihopsatta till ett: metastas. Grekiska, är det dödens språk? Ena, die, tria, tessera, pende, eksi, epta, októ, ennía, deka. Jag är försvarsadvokaten i det här rättsfallet.
Meta – efter. Före och efter som i en reklam för bantningsmedel och motionsredskap. Efter – meta. Stas - ett tillstånd, att stå, en busshållplats. Extas – jag står utanför mig själv, jag är ingen nu. Det som är efter – metastas. Vi öppnade honom och fick sy ihop honom igen. Det var fullt av metastaser. Det var ingenting vi kunde göra. Jag är försvarsadvokaten som säger kan ni använda något annat än dödens språk, kan ni jama som en hungrig katt istället, skrika som en bebis, kräkas upp lite mjölk, säga jag har längtat efter dig, jag längtar. Ska vi åka och bada? Handla mat på Konsum? Gå till jobbet? Vi brygger lite kaffe och börjar om den här diskussionen. Vi är inte odödliga men vi kunde väl få leva lite innan det smäller.
Metanoéite kai pisteúete eis to Euangélion. Omvänd dig och tro evangeliet.
Vilken förmiddag som helst, en tisdag, i livslängtan, i livsleda. Sitta vid köksbordet och vänta, titta ut genom fönstret på fåglarna, regnet. Springa omkring och göra saker. Ringa på telefonen. Vad väntar jag på? Jag måste vänta in det här livsögonblicket så att det får hända, äga rum. Så att det jag har inom mig får breda ut sig i omvärlden, bilda en verklighet. Jag finns. Mina minnen är lika verkliga som de fula gardiner som hänger här, mina förhoppningar lika påträngande som den post som ramlar ner på hallgolvet. Jag måste vinna över utplåningen. Jag finns.
Jag vill sträcka ut se här armarna i längtan. Jag vill att min kropp blir svettig och levande i kärlek. Du är någonstans långt där borta, jag vet att du finns där, fast det var ett tag sedan nu jag hörde din röst. Vilken förmiddag som helst, en onsdag är du här igen.
Det här är avdelningen för den krypande namnlösa ångesten, för de sakta förbättringarna och försämringarna. Hur kan man känna med personer som lider så mycket? När man ser så mycket lidande kan man knappt ens känna med sig själv. Kanske känner man en våg av tårar välla upp som man får pressa ner igen, i det grå, där ingen talar. Det finns stora områden i livet där ingen talar någonsin. Det är de områden där man är barn, eller gammal, eller nära döden. De finns där ständigt hos alla.
En man har fått så mycket cellgifter att han knappt har något blod kvar: varken vita blodkroppar, eller röda, eller blodplättar. Han har de trötta ögonen, den beigegrå cancerfärgen i ansiktet, håret grått och stripigt. Han svettas av feber, andas ryckigt, ringer sin son för att meddela var han är men orkar inte förklara varför, skäller till, avfärdar, slänger på luren. Andas mer, ytligt, hastigt. Han får inte borsta tänderna, för han skulle kunna förblöda, får tussar med vichyvatten att badda munnen med. Har inga blodplättar kvar. Hamnar bakom två stängda dörrar och en gul skylt. Skyddsisolering. Därborta i ett annat hus förbereder de blod att ge honom, kylskåpskallt än så länge. En sköterska kommer att lägga den första påsen i fickan på sina vita byxor för att värma den med sin kropp. Man hoppas att krisen ska gå över.
Så går krisen över i sin upplösning, sin lysis, utan att någon egentligen lägger märke till det. Mannen utan blod får flytta till en fyrsal. Livet går vidare, en ny påse penicillin hängs upp på droppställningen. Det är kaffedags. Dags att ringa någon.
När man börjar leva igen blir man upptagen av livets alla detaljer. Man glömmer bort ångesten, tomheten, sprickan i taket, köpslåendet med Gud, kompromisserna med döden, ensamheten. Man glömmer bort sin egen andlösa väntan på en vändpunkt.
När det vänder har man redan vänt blicken utåt, är på väg mot bärbuskarna, stranden, telefonen, glassbilen. Man talar med människor igen, lyssnar, förälskar sig, blir förbannad. Planerandet börjar. Man går på Konsum och handlar som vem som helst, börjar kolla på datumet på mjölken. Ingen vet när det vände. Ingen vet vad det var som vände.
De som arbetar mycket tappar bort sig själva. En sköterska går omkring med tröttheten och stressen i kroppen hela tiden, sömnbristen härjande i musklerna. Ingen möter henne riktigt. Hon står på de fötterna i sandalerna timme efter timme efter timme, tänker att om någon såg mig nu skulle de se det viktiga jag gör, det livsavgörande, den milliliterriktiga dosen morfin i plastsprutan, den väl omskakade dosen pulverantibiotika i sterilt vatten, påsen med cellgifter kopplat noga till ett droppaggregat, allt under ljuset av ett gammalt gult lysrör i beredningsrummet. Vem ser en någonsin som den man är? Vem ser alla de kämpande stegen? Gud måste se det. Annars vore vi nästan ingenting i vår egen verklighet. Hon är så trött att hon ibland någon svindlande sekund avundas de patienter som ligger döende. Hon önskar hon fick släppa allt hon har för händer och bara lägga sig ner i världens famn. Bara glida bort och ner i njutningen, smärtan, känna medvetandet smälta till en varm kräm, vara någon annan, vara sig själv till slut.
I extasens ögonblick är man bara sig själv och någon annan. De orden har tappat sin betydelse. Gud. Ingenting. Någonting. Döden. Livet. Glida bort genom luften som en projektil, en pil på väg mot sitt mål, mot livets hjärta, en stor röd massa. Jag glider bort, jag glider in i livet. Jag är ingenting, någonting. Jag ser.
Man kan aldrig riktigt bryta med en människa. De kan aldrig riktigt dö ifrån en. När de inte finns hos en längre har man deras egenskaper kvar. Om jag inte får dig ska jag bli som du. När jag inte har dig längre blir jag som du. Du blir som jag. Vi ska älska varandra när vi inte älskar längre. Vi sätter outplånliga spår bortom hatet och döden. Äntligen ska jag bli mig själv, och när jag är mig själv blir jag dig också. Förut var jag ingenting.
Så går de vanliga dagarna över och längtan infinner sig. Du sa någonting som väckte upp allt det gamla, det förra livet, begravt under högar av stenig tristess, sorger och sönderfall. Under en trasig kropp. Min kropp som blir hel, vacker och ung när du ser på den. Min kropp som börjar darra igen, på insidan. Ja det är en känsla som inte cellgifter kan ge en…
Du väntar mig med heta ord. Du har väntat så länge. Jag var nära att försvinna i utplåningen, jag sa ingenting i veckor. Du sprang efter mig, försökte peta på mig, rentav anklagade mig. Jag svarade inte. Jag var ingen alls.
Vi ska utplånas tillsammans istället, bli nya människor, slå upp ögonen svettiga och andfådda. Livet har börjat om igen.
Den där blicken du har, av sorg i ögonen. Jag vet att jag kan ta bort den. Jag kan trösta dig med min kropp. Jag ska göra dig hel igen.
Längtan och raseri tar över min kropp, särar mina ben. Du är inte du längre, jag är inte jag, jag vill bara pressas ut över kanten, förintas, försvinna. Jag vill skrika till, och vara borta för evigt. Säg ingenting. Det finns ingenting att säga om detta. Kyssar, smekningar, gullanden. Stumhet. Finns ingenting.
Har längtat så länge efter din kropp och nu kräver jag att du utplånar min. Du har ingen aning.
Darrande är jag borta för livet, darrande klär jag på mig, darrande sköljer jag av mig med vatten. Himlen är blå därute. Vinden blåser därute, den vet ingenting om mig.
Är det skam det här? Leda? Ät jag död i själen? Ett oändligt solsken över mig och jag känner ingenting. Världen är vacker omkring mig, levande och påträngande, men jag känner inte av den. Jag är utestängd från upplevelsen av den. Går och går i samma tomma luft och värme, känner inget utom svetten. Det dallrar omkring mig, i luften, av värme, varelser, byggnader, dallrar som ett hot om utplåning. Husväggarna, ån som flyter, kossor plötsligt i en hage, tittar upp på mig, undrande. Man ser in i deras ögon och ser en livsform långt borta, för länge sedan. En mystisk stillhet i deras ögon. En ogenomtränglig mildhet. Jag går längs med hagen, långt, kilometervis, stilla som en av dem, stum även för mig själv. Just så stum och mild, stilla, går jag ner till åkanten, går ner på huk och tvättar mig. Vattnet är kallt, underbart, det går att dricka! Häller det över ansiktet. Så här måste det ha varit att ta sig från hettan och öknen ner till Jordan för att två sig ren, döpa sig i själva livet. Utan det vattnet fanns det inget liv.
